I Sverige är landsvägens historia allt annat än rak. Den började i en avlägsen forntid där människor färdades till fot på åsryggar och andra naturformationer.
Men det skulle dröja ända till 1700-talet innan något som liknade dagens vägnät började ta form.

Text och foto: Jens Flyckt

Färdvägar på land har det funnits sedan forntiden. Men forntidens vägar var sällan anlagda, även om det finns gott om undantag, utan följde naturformationer som åsryggar och stränder. Man färdades till fots och på hästrygg på naturens viljor.

Där forntidens stigar och leder sammanstrålade och där topografin bildade flaskhalsar, vid till exempel näs och vadställen, blev trafiken så koncentrerad att långa diken uppstod – så kallade hålvägar.
Tusentals år senare är dessa hålvägar fortfarande tydliga – och i många fall ännu i bruk av fritidsryttare och svampplockare.

På många platser ligger flera generationers vägsystemet, som det ibland skiljer tusentals år emellan, bredvid varandra. Ett sådant exempel är Varpsund i Uppland. Där på åsryggen, på ett näs mellan två fjärdar, syns fortfarande åsvägen. Och där lät tre bröder resa en runsten till minne över sin far som blev dräpt i österled med vikingahövdingen Ingvar.

”Andvätt och Kår och kiti och Bläse och Djärv
reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev
dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande.
Jag Alrik ristade runorna. _ Han kunde väl styra knarren”

Inte långt från Varpsund, i utkanten av samhället Bålsta, ligger Draget – ett fornlämningsområde av riksintresse. Där finns bland annat ett system med hålvägar, u- och v-formade diken som på vissa platser nötts ner fem meter under marknivån. Ett stenkast från hålvägarna ligger landsvägen från 1700-talet, den så kallade Dalkarlsvägen, som följer åsen och övrig topografi. Och strax intill Dalkarlsvägen är E18 dragen genom urberg, morän och rullstensås.

Redan i de medeltida landskapslagarna nämns ett lagstadgat underhåll av vägar. Men det var först på 1600-talet som vägsystemet började utvecklas, om än i väldigt långsam takt. På 1600-talet var vägnätet så dåligt att Gustav II Adolf klagade och menade att vägarna mer liknade djurstigar.

Vägarnas utvecklingshistoria är inte en rak linje. Den slingrar sig fram och fördelar sig i oräkneliga utstickande utskott och omvägar. Från och med 1630-talet kan man säga att det nationellt sker startskott i utvecklingen till ett modernt vägnät. Men det sker inte i första hand för att underlätta folks resande, utan för att främja statliga intressen som trupptransporter och indrivning av skatter. Bland annat bildas då förlagan till Lantmäteriet.

I mitten av 1600-talet skedde de första mer statligt organiserade vägbyggena. Det som räknas till det allra första statligt finansierade vägbygget startade år 1665 på Stäketön, som idag ligger i Upplands-Bro kommun. Där byggde soldater från Dalaregementet om en väg. Arbetet skedde under ledning av vågmästaren Jakob Cosswa. Bygget beordrades av regeringen som ville få bort en svår och brant backe. Bland annat byggdes en 200 meter lång stödmur.

Det gamla vägpartiet vid Dalkarlsbacken, som det tog tjugo år att bygga om, beskrevs som ’en tvärbrant ås mellan berghällar och stenar”

I mitten av 1700-talet kom kunglig förordningen som slog fast att allmänna vägar och broar skulle byggas i sten. Visuellt börjar då vägen förändras. Vägbanken börjar resa sig över landskapet och tar plats på ett nytt sätt. Förutom 600 bevarade stenvalvsbroar från den tiden finns ett okänt antal vägbankar. Dessa väg- och brokonstruktionen var för sin tid tekniskt sett mycket avancerade.

Till skillnad mot forntida vägar representerar 1700-talets vägbankar en sorts historiska lämningar med låg antikvarisk status. De är för nya för att skyddas som fornlämningar, men för gamla för att vi idag helt ska förstå byggnadsproceserna bakom dessa avancerade väg- och brobyggen.

Någonstans i Roslagen finns en sådan vägbank, med kantstolpar i grovhuggen granit. Vägbanken, som är bevuxen med skog, är anlagd på en plats där topografin både lutar horisontal och vertikal. Det är en terrassväg byggd i uppförsbacke. Att allt arbete skedde för hand gör det inte mindre imponerande. Svårigheten med en sådan konstruktion liggerbi att få vägbanken att ligga kvar och inte dras ner till lägre partier av tyngdlagen. Men vägbanken är fortfarande rak – trots att flera hundra år har gått.

Borrhåll i de resta stenstolparna vittnar om för länge sedan bortrostade fästen till ett lågt räcke. På stenvalvsbroar finns ofta liknande stenstolpar där grova kättingar eller brädor var fästa.

När 1700-talet övergick till 1800-tal började staten arrangera sig i vägbyggen i allt högre grad. År 1841 bildades Kongl. Styrelsen för Allmänna säg- wattenbyggnader, som senare blev Vägverket och Trafikverket. 1887 byggdes den första bron i betong och samtidigt började man experimentera med asfalt som vägbeläggning.

Mycket har hänt sedan de första människorna började följa åsryggar till fots, efter att den senaste inlandsisen försvann vid tiden runt 10 000 fKr och landskapet hade börjat resa sig ur havet. Tiden då människor fick ta sig fram på åsryggar för att resa på land är för länge sedan över, även om många nutida vägar fortfarande följer urgamla sträckningar.

Långt in på 1900-talet fanns fortfarande många ålderdomliga inslag kvar i vägmiljön och lagstiftningen. Ett exempel är väggrindar, som i århundraden var ett tidskrävande gissel för trafiken, som förbjöds så sent som 1927 på allmän väg.

1944 tog staten över ansvaret för det allmänna vägsystemet och därmed var de drömmar som Gustav II satt och funderade över på 1600-talet, med råge uppfyllda.