I Gudhem kyrka i Västergötland står en medeltida gravhäll, som är ristad med både runor och latinska bokstäver.
Trots att den är cirka 800 år gammal och representerar en brytningstid, då det latinska alfabetet ersatte runalfabetet, är det en relativt okänd lämning.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyckt där inget annat anges. Övrigt Public Domain.

Västergötland/runhällar. Gudhem är mest känd för sina medeltida kloster- och kyrklämningar. Det är en omskriven plats och en av Västergötlands stora besöksmål, där arkeologiska undersökningar inleddes år 1928. Men om Gudhems runhäll, VG 88, är lite skrivet. Populärvetenskapligt är den närmast okänd.

Någon exakt datering av VG 88 finns inte. Den är grovt daterad till (cirka) 1200-tal.

Sverigereportage har i ett antal artiklar uppmärksammat runristade gravhällar, som är minnesskrifter och gravvårdar, och dessutom en relativt okänd typ av lämningar – jämfört med de vikingatida runstenarna som restes runt om i landskapen fram till 1100-talets första årtionden.

Runhällarna ingick i tidigmedeltida gravmonument av olika typer, ovan jord i högstatusgravar på de tidiga kyrkogårdarna. Dessa runhällar är alltså förknippade med tidigmedeltida kyrkogårdar. De ska inte sammanblandas med de vikingatida runstenar som slutade resas i landskapen i början av 1100-talet.

De vikingatida runstenarna är inte gravstenar.

Datering av de medeltida runhällarna är, jämfört med de vikingatida runstenarna, mer problematisk. Tidsmässigt är avgränsning svår.

Att det latinska alfabetet övertog runalfabetet, som levde kvar som skriftspråk ända in till högmedeltiden i kyrkans värld, under högmedeltiden är välkänt. Vad som däremot är okänt, är när det latinska alfabetet började användas i Norden, samt hur övergången från de vikingatida runinskrifterna och till det latinska alfabetet gick till.

Forskare, som runologen Magnus Källström, menar att denna övergång sannolikt var en utdragen process – samt att det inte är omöjligt vikingatida runstenar fortsatte restas i landskapen under början av 1100-talet, samtidigt som runhällar började läggas över högstatusgravar på de tidiga kyrkogårdarna.

Det finns även (sannolikt) stora regionala skillnader i denna övergång.

Här är några av de artiklar som Sverigereportage har skrivit om de medeltida runhällarna:

Husaby kyrkas runristade gravhällar

Runstensgåtan i Husby Sjuhundra kyrka

Frösunda kyrkas runsten – ett medeltida gravmonument?

Exakt var runhäll VG 88 hittades har inte gått att få fram. Samnordisk runtextbas anger fyndplatsen som Gudhems kyrkogård och okänd.

Utifrån äldre fotografier, tagna före 1952, ligger gravhällen på marken utomhus. Ristningen är skadad, vilket sannolikt har orsakats av att den legat utomhus under lång tid.

Gudhem nunnekloster grundlades runt år 1160, troligen efter en markdonation av kung Karl Sverkersson. Beträffande platsens kyrkohistoria, är den komplicerad. Den nuvarande kyrkan uppfördes troligen i slutet av 1100-talet.

Dessutom har det funnits ytterligare tre klosterkyrkor, vars lämningar är synliga i klosterruinerna. Mest omtalad av dessa försvunna kyrkor, är sannolikt den stora kungsgårds/ klosterkyrka som uppfördes i mitten av 1200-talet.

Slutet för Gudhems kloster och andra medeltida kloster i Sverige, kom i samband med Gustav Vasas reform. Den var ett ofattbart hårt slag mot klostervärden och kyrkan – både ekonomiskt, socialt, intellektuellt och konsthistoriskt.

Efter riksmötet i Västerås år 1527, bröts banden mellan kronan och den katolska kyrkan. Gustav Vasas reform innebar att klostren stängdes och i många fall revs. Klosternas och kyrkornas ekonomiska värden överfördes till kronan.

Gudhem kloster ödelades i en omfattande brand år 1527 eller 1529. Efter år 1533 försvinner de skriftliga spåren efter Gudhems nunnor.

Runhäll VG 88, som är kistformad, är av sandsten. Ristningen är som sagt skadad.

Den är 1,90 meter lång och 0,77 meter bred.

Inskriptionen/ristningen, som alltså består av runtecken och latinska bokstäver, lyder:

Runtexten:

”: haraldær : gæþ- -ualf (þ)(æ)nna : i(f)(i)(r) : s-…(u)a(r)- : {A} :+ ¶ + {AVE} {MARIA} : grati{A} ⁓ plena : lat : f…ær :”

Svenska:

”Harald gjorde denna gravvård över S… A(men). Ave Maria, gratia plena / Var hälsad, Maria, full av nåd. Låt …”

Källa: Samnordisk runtextdatabas

Projektet Samnordisk runtextdatabas är ett forskningsprojekt vars syfte är att samla och digitalisera samtliga runinskrifter i Norden.

I texten framgår att det är en gravvård över en person där endast den första bokstaven återstår.

”Ave Maria, gratia plena” är latin och betyder ”Var hälsad Maria, full av nåd” Det är inledningen på den kristna bönen Ave Maria – som är särskilt viktig inom katolicismen – idag som på 1100-talet.

Runhäll VG 88 har sannolikt varit ett lock på ett gravmonument.

”Ave Maria” är relativt vanligt förekommande i runristningar från 1200/1300-talet, på föremål eller byggnadsdetaljer i samtida kyrkor.

Dessa sakrala runristningar är framför allt knutna till medeltida kyrkor i Västergötland, Uppland och på Gotland.

Sverigereportage har flera tillfällen skrivit om dessa sakrala runristningar på byggnadsdetaljer och inredningar, bland annat i Västergötland. Ett exempel är ristningen ”Ave Maria” på medeltida kalkbruk i Kinne-Vedum kyrka, som anses vara en av Sveriges bäst bevarade medeltidskyrkor.

Kinne vedum kyrka – bevarad tidigmedeltid

På runhäll VG 88 i Gudhem kyrka finns fragmentariska spår av dekor. Två lodräta skriftband, som skiljs från varandra med två huggna fördjupningar, löper längs med hällen.

Längst upp på det högra skriftbandet, samt i slutet av det vänstra skriftbandet, finns rester av två ristade kors. Det nedersta korset är delvis ifyllt. Men det övre (högre) är idag idag knappt skönjbart och inte ifyllt. Endast genom att bearbeta bildens kontrast framträder den ena korsarmen.

På äldre fotografier är båda korsen kvar och ifyllda.

I samma vapenhus förvaras ett fragment av ytterligare en runristad gravhäll – VG 87.

Fragmentet är cirka 100 år äldre än VG 88, från 1100-talet, och har ett korsdekorerat rundjur – så som påminner traditionella runstenars utseende.

Minnesskriften berättar:

”Ölver och Torgils lade stenen över Toste, (sin) fader.^”