Runstenen hittades en meter ner i jorden vid kyrkogården i Frösunda i Vallentuna.
Den är på många sätt en ovanlig runsten från en brytningstid.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. På Frösunda kyrkogård står en av Vallentunas många runstenar. Den hittades år 1991 och står i en trakt som räknas som världens mest runstenstäta område.

Vid kyrkogårdens västra in- och utgång gjordes år 1991 en märklig upptäckt.

Knappt en meter under markytan påträffade en grävmaskinist ett platt och avlång stenhäll. Fyndet gjordes i samband med dragning av en ledning, från en dagvattenbrunn inne på kyrkogården och till ett dike utanför kyrkogårdsmuren.

Runstenen är ett så kallat nyfynd. Därför saknar den ett så kallat U-nummer som tidigare kända runristningar i Uppland har. På informationstavlor heter den ”Nyfynd 1991”. Det namn som idag används är ”UFv1993;231”

Den ristade ytan låg vid fyndtillfället nedåt. Att det var en runsten upptäcktes först ett par veckor senare. Det var Vallentuna kommuns kulturchef som informerade Riksantikvarieämbetet om fyndet av den tidigare okända runstenen.

Frösunda kyrka ligger i Vallentuna, Stockholms län. Den nuvarande gråstenskyrkan uppfördes på 1400-talet och ersatte en tidigare kyrka. Den tidigare kyrkan, som sannolikt var byggd av trä, omnämns första gången i skrift år 1291.

Förvånadsvärt lite är skriven om denna runsten. Den enda vetenskapliga artikel om den aktuella runstenen som gått att hitta finns i Fornvännen år 1993.

Runfynd 1991 och 1992.

I artikeln beskriver runologerna Thorgunn Snædal, Marie Stoklund och Marit Åhlén nyfunna runstenar, runstensfragment och runristade föremål under åren 1991 och 1992.

Det är oklart varför runstenen vid Frösunda låg nästan en meter ner i marken. Ristningen är sliten, vilket indikerar att den en gång i tiden kan ha återanvänts som byggnadsmaterial på en plats där folk har gått på den – som till exempel tröskelsten eller trappsteg i en kyrkbyggnad.

UFv1993;231 är cirka 1,43 meter hög och 0,93 meter bred.

En möjlig teori är att stenen kan ha hamnat i marken som stöd åt de massiva grindstolparna, som byggdes på 1700-talet. Men det kan inte uteslutas att den hamnat i jorden tidigare.

Det finns indikationer på att UFv1993;231 ursprungligen ha legat på Frösnda kyrkogård. Mer om detta längre fram i artikeln.

Runristningen, som går i ett band längs stenens kanter, är bitvis skadad. Den innehåller fragment av ett svårtolkat mansnamn, ett ovanligt mansnamn samt mansnamnet ”Biorn”

Så här är runtexten tolkad på engelska i Samnordisk runtextdatabas:

”hulr-…> … Bjǫrn/…-bjǫrn they had this landmark made in memory of Fulnir, their father.

På informationsskylten, som står intill stenen, är tolkningen av runtexten betydligt enklare. Det första namnfragmentet är inte nämnt:

”…Biorn (eller Björn), de läto resa minnesmärket efter Fulner (?), sin fader”

Mer om denna runsten (UFv1993;231) i Samnordisk runtextdatabas

Samnordisk runtextdatabas är ett forskningsprojekt med sökfunktion vid Uppsala universitet. Det startade 1993 och och har som syfte att samla runtexter, inom och utanför Norden, för nutida och framtida forskning.

Det är sannolikt två bröder, vars ena namn delvis är skadat och försvunnet, som låtit rista stenen till minne av sin far – ”Fulner” eller ”Fulnir”.

Tolkningen av namnet har varierat genom åren. Det förekommer ”Fulner” och ”Fulnir”

Av den första broderns namn återstår endast fyra runor:

”hu(l)r-… …”

Möjligen är det namnet ”HultrikR.” som är slarvigt stavat. Samma namn förekommer även på en annan runsten – U 505 vid en annan kyrka i trakten – Kårsta kyrka.

Den andra broderns namn är Biorn, eller ett mansnamn som innehåller ”Biorn”

Enligt runologerna är faderns namn ”Fulner” (Fulnir i senare tolkning) problematiskt på flera sätt.

Framför allt är namnet är inte känt från någon annan runinskrift. Runologerna skriver att det enda kända belägget finns i dikten i Rígsþula (vers nummer 12) i Eddan.

De runstenar som för tusen år sedan restes runt om i landskapen, är inte gravstenar. Men det finns undantag – en sådan kategori är runristade stenar/hällar som restes i senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument på tidiga kyrkogårdar.

Runsten UFv1993;231 vid Frösunda kyrkogård är troligen ett sådant exempel.

Mycket tyder på att den har ingått i ett tidigt kristet gravmonument på en tidig kyrkogård, från slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. Denna grupp av monument brukar kallas för ”Eskilstunakistor”

UFv1993;231 består av finkornig granit. Röd sandsten är annan bergart som av någon anledning ofta användes i dessa monument.

”Eskilstunakista” är en omdiskuterat begrepp. Enkelt beskrivet handlar det om en svårtolkad grupp senvikingatida och tidigmedeltida gravmonument ovan jord på de tidiga kyrkogårdar, där runristade hällar har ingått.

Dessa gravmonument, där alltså både resta och liggande hällar/stenar har ingått, förknippas i regel med högstatusmiljöer.

Det var först i början av 1900-talet som dessa gravmonument uppmärksammades av forskningen. Benämningen ”Eskilstunakista” kommer från ett sådant gravmonument som påträffades i Eskilstuna år 1912 och som man från början trodde var typiskt för den trakten.

Sedan dess har hela stenar och fragment påträffats på flera platser runt om i Sverige – med en koncentration kring götalandskapen.

Vad som styrker teorin, att runsten UFv1993;231 har ingått i ett sådant gravmonument, är bland annat att stenen är ovanligt tunn, samt att den saknar så kallat rotparti – det vill säga den del av resta runstenar som är nergrävda i jorden.

Spår från denna typ av senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument har bland annat påträffats vid Husby Sjuhundra kyrka i östra Uppland, cirka 3,6 mil nordöst om Frösunda kyrka.

Avsaknad av rotparti är dock inte ett signum för stenar från dessa gravmonument. Bland annat en runsten vid Husby Sjuhundra kyrka, U 541 som tros ha ingått i ett sådant monument, har ett rotparti. U 541 har dessutom en runtext som styrker att den är en gravsten:

”Här ligger Sigrev, broder till… Och Öpir ristade runorna”

U 541, som är av röd sandsten, påträffades i samband med grävarbeten på Husby Sjuhundras kyrkogård på 1800-talet. Flera av de runristade fragment från Husby Sjuhundra kyrka, har påträffats djupt ner i jorden.

Den tidigmedeltida Husby Sjuhundra kyrka är belägen cirka 3,6 mil nordöst om Frösunda kyrka.

Vid Husby Sjuhundra har ett ovanligt många runstensfragment av röd sandsten påträffats.

Röd sandsten är typiskt för dessa hällar och fragment, men de fötekommer även i granit och liknande bergarter

Någon gång under 1100-talet och en bit in på 1200-talet upphörde seden att resa dessa monumentala gravmonument på kyrkogårdarna. Men exakt när och hur detta skedde är oklart.

Runorna levde dock kvar kvar som skriftspråk inom kyrkans väggar, bland annat på Gotland och i Uppland, fram till senmedeltiden.

Det är även okänt hur länge dessa runristade gravmonument från senvikingatid och tidigmedeltid fick stå kvar på kyrkogårdarna. Men mängden fragment av röd sandsten från till exempel Husby Sjuhundra kyrka, indikerar att de i likhet med runstenarna i landskapen, redan under medeltiden slogs sönder för att användas som byggnadsmaterial i kyrkbyggen.

När runristade gravmonument, över högt uppsatta personer, ersattes med gravstenar med latinsk skrift är okänt. En av Sveriges äldsta daterade gravstenar med latinsk skrift finns vid Edsbro kyrka, cirka 4 mil norr om Frösunda. Denna gravsten är daterad till början av 1200-talet.

Edsbro kyrkas 800 år gamla gravsten, som har ett ringkors och namnet Iacob Michelson inristat, är inte enbart en medeltida minnesskrift. Den symboliserar även en brytningstid över en relativt okänd period, då runskrift ersattes med det latinska alfabetet.

Sverigereportage har tidigare skrivit om Edsbros gravsten från 1200-talet:

Iacob Michelsons 800-åriga gravsten

Det skulle dröja fram till 1800-talet innan gravstenar av sten började pryda vanligt folks gravar

Sverigereportage har vid flera tillfällen skrivit om från dessa gravmonument:

Runstensgåtan vid Husby Sjuhundra kyrka

Husaby kyrkas runristade gravhällar

UFv1993;231 står uppställd på en gräsytan intill Frösundas vapenhus, strax söder om kyrkogårdens huvudingång.

Trots fyndomständigheterna, runtextens ovanliga innebörd och att stenen troligen har i gått i ett senvikingatida/tidigmedeltida gravmonument över en framstående person, är UFv1993;231 en relativt okänd runsten – även i Vallentuna.