Den har kallats för ett skolexempel på en romansk sockenkyrka från 1190-talet.
Lite har förändrats i denna kyrka av kvadhuggen sandsten under de gångna 830 åren.
För Morgan Nilsson, ordförande för Historieforum Västergötland, har Kinne-Vedum en särskild betydelse.

Text och Foto: Jens Flyckt

Västergötland. I trakten runt Kinnekulle ligger de medeltida stenkyrkorna tätt, och det har funnits ännu fler kyrkor. Kinne-Vedum kyrka rymmer många märkliga lämningar, som tillexempel en vägg ristad med medeltida runor, cirka 830 år gamla takstolar och ett altare från 1190-talet.

-Kinne-Vedum är en av många tidigmedeltida stenlyrkor vid Kinnekulle. Jag har varit i många västgöta kyrkor, men Kinne-Vedum är speciell, säger Morgan Nilsson.

Namnet Kinne-Vedum är dock från 1885, då kyrkan döptes om. Tidigare hette den enbart Vedum.

Kinne-Vedums rektangulära långhus från 1190-talet har förblivit relativt oförändrat. Många av de ingrepp som gjorts i den medeltida miljön, har återställts.

År 1736 byggdes en orgelläktare, som lär ha tagit upp halva långhuset, i Kinne-Vedum kyrka. Åren 1962-1964, då en restaurering med syfte att återställa långhusets ursprungliga (romanska) interiör, togs orgelläktaren bort.

Orgeln står numera placerad i tornets bottenplan, som fram till år 1702 bland annat användes som spannmålsmagasin

De tidigmedeltida fönsteröppningarna gjordes större på 1800-talet, men återfick sin ursprungliga (tidigmedeltida) storlek och form på 1960-talet.

1962-1964 återuppfördes även den 800 år gamla och ursprungliga triumfbågen på ursprunglig plats,, mellan långhuset och koret.

År 1913 togs altaruppsatsen, som skymde det romanska/tidigmedeltida absiden och altaret, bort.

Altaret är från slutet av 1100-talet, det vill säga stenkyrkans äldsta bebyggelsefas, står på ursprunglig plats och är orört. Det innehåller en relikgömma och är unikt i Sverige.

När man kommer in i långhuset möts man av en stor och välbevarad gravhäll, daterad 1659, på väggen. Det är gjord till minneaven delmav ätten Duvfas.

På den detaljrika hällen hällen är greve Anders Dufva, hustrun Elin Hård och sonen Bengt Dufva avbildade.

Den latinska minnestexten på gravhällen lyder:0

”Hoar under ligger begrafven den fordom velborna Anders Dufva till Böla med sin hustru velb. F.Elin Hård till Böla sampt begges son velb. Bengt Dufva. Gudh them en frögdeful uppståndelse förläne. Teres velb. till åminelse är thene sten uthuggen then 4 Martii ano Chr 1659. Cristus äst mit liff oc döden är minwinning. WAD: FEH”

Hällen, som är mycket välbevarad, låg ursprungligen i gravkorets golv.

Adelns gravhällar var inte avsedda som resta gravstenar, utan som golvhällar. De är från en tid då framstående personer begravdes under kyrkogolven, vilket ledde till att kyrkans besökare tvingades stå ut med likstanken.

Den ytterst välbevarade gravhällen, där bildhuggarens mejselhugg fortfarande är tydliga, ger en inblick hur skickligt och fint huggna dessa gravmonument, som i vanliga fall är mycket slitna, var.

Det massiva västtornet är troligen uppfört runt år 1200. Som med många andra medeltida kyrktorn har det diskuterats huruvida Kinne-Vedums torn även kan ha haft en försvarsfunktion. Ett av argumenten för denna teori är att tornet bara har en ingång, med en påtagligt smal torntrappa och dörr – vilket gjorde tornet lättare att försvars.

Takstolar i långhuset har med dendrokronologisk analys (Alf Bråten) daterats till åren 1185-1197.

Så här beskriver Götene pastorat, Svenska kyrkan, altaret:

”Den betår av finhuggna sandstensblock och täcks av en stor, hel skiva. Mitt i denna finns en rektangulär relikgömma. Altarets framsida och kortsidor har fördjupade mittpartier och de främre hörnen pryds av kolonnetter med enkla kapitäl”

Ett annat medeltida spår är den lilla runristning, några centimeter hög, som finns i putsen bredvid den medeltida dörren intill sakrestian. Ristningen är svår att upptäcka.

Kalkputsen är medeltiden och ristingen har tolkats som: ’Maria”, som i bönen Ave Maria – en av de vanligaste bönerna inom den Romersk-katolska kyrkan.

Denna bön har ett ursprung som kan spåras till 1000-talet.

Inom kyrkans värld fortsatte man att skriva med runor, långt efter att seden att resa runstenar i landskapet, hade tagit slut. Detta är anledningen till att det finns runristningar från 1300/1400-talet i byggnadsdetaljer och föremål i många medeltida kyrkomiljöer, främst på Gotland.

Runristningen i Kinne-Vedum kyrka är inte den enda av sitt slag i trakten. I närliggande Kinneveds kyrka finns flera ristningar i medeltida kalkbruk dokumenterade.

Även de ursprungliga (tidigmedeltida) taklagen över långhus och i tornet är bevarade.

Valven i långhuset slogs troligen på 1400-talet. Ursprungligen hade långhuset inget innertak och besökarna kunde se upp i taklaget, som har tretton takstolar – vars virke avverkades lokalt på 1180-talet.

Någon gång under 1300-talet fick långhuset ett platt och målat innertak av trä. Rester av detta målade, medeltida innertaket har återanvänts och använts på absidens vind.

Även klocktornet från 1200-talet har har kvar sin invändiga träkonstruktion och taklag från tiden då det byggdes.

För den vanliga besökaren är dock taklagen inte synliga, på grund av valven och låsta utrymmen.

Morgan Nilsson från Västergötland Historieforum säger att Kinne-Vedum är en av många tidigmedeltida stenkyrkor runt Kinnekulle, och att det under medeltiden fanns ännu fler kyrkor i området.

Historieforum Västergötland är en regional förening som jobbar för att bevara och lyfta fram västsvensk historia. Till skillnad mot den gamla Västgötaskolan, som präglades av lokalpatriotism, har Historieforum Västergötland en källkritisk hållning.

Så här beskriver Historieforum Västergötland sin verksamhet:

”Föreningens syfte och stadgar: Samverka med historieintresserade och grupper som vill främja och arbeta för att vår Västsvenska historia skall lyftas fram, göras mer känd och tydlig. 

Vidare inspirerar Historieforum Västergötland till ökad forskning, och verkar för att fornlämningar skyddas och bevaras i regionen. Föreningen skall vidare vara behjälpliga att forskare skall publicera sina resultat”

-Kinne-Vedum kyrka är bara en av flera tidigmedeltida maktcentra vid Kinnekulle. I närheten ligger till exempel Husaby Kyrka, där Olof Skötkonung döptes. Det är som man får man ståpäls av Kinnekulle och dess omgivande historia, säger Morgan Nilsson.

På Kinne-Vedums kyrkogård finns flera lilje- och stavstenar – rektangulära hällar av sandsten, med ett karektariska mönster (stiliserade växtmotiv) huggna i relief. Liljestenarna är avlånga och något bredare längst upp än vid basen.

Lilje/stavstenar är ett arkeologiskt och konsthistoriskt mysterium. En tolkning gör gällande att dessa ornamenterade hällar lades som lock på gravar under 1200/1300-talet. En annan teori är att dessa stenar är betydligt äldre och har haft en symbolisk kristen innebörd.

Lilje/stavstenar finns vid åtskilliga kyrkor i Västergötland, men enstaka exemplar har även påträffats i andra landskap, som Bohuslän och Dalsland. Vid Kinne-Vedum kyrka är antalet ovanligt stort.

Totalt är tretton liljestenar/stavstenar, bådeb fragment och hela stenar, kända från Kinne-Vedum kyrka.

Morgan Nilsson säger att det inte finns någon enhetlig forskning kring dessa märkliga stenhällar.

-Jag är anhängare av teorin att liljestenarna höggs i slutet vikingatiden i samband med den kristna missionen av Västergötland. Kristnandet var en revolution. Därför tror jag att makten hade en ambition att visa upp den nya tron. Det är där liljestenarna kommer in, att de restes intill de första träkyrkorna, som sedan ersattes av stenkyrkor under 1100-talet, som till exempel Kinne-Vedum, säger Morgan Nilsson.

På Kinne-Vedums kyrkogård finns dessutom två ovanligt breda liljestenar, så kallade dubbelstenar, som är sammanfogade mot varandras ryggar med cement, resta på en liten kulle.

Totalt är 401 liljestenar kända, varav 48 är dubbla. 123 stycken stavkorshällar är kända. (Anneli Nitenberg och Annan Nyqvist Thorsson, 2004),

Varför eller när dessa dubbla liljestenar har rests och sammanfogats har Sverigereportage inte lyckats få fram. I detta märkliga arrangemang finns även en kantsten/rest häll nedanför kullen i linje med de dubbla liljestenarna. Men det är med stor sannolikt en konstruktion från 1800-talet.

Cementet indikerar dock att det är av relativt sent datum.

-Sandstenen som liljestenarna och stavkorshällarna tillverkades av bröts vid intilliggande Kinnekulle – det är samma område där det tidiga kristnandet och Sveriges äldsta stift tog form, säger Morgan Nilsson.