De ansågs skydda spädbarn från blodsugande vättar.
Cigarrformade fossiler från en sedan länge utdöd bläckfisk har sedan antikens dagar ansetts ha magiska och skyddande egenskaper.
Sveriges kanske äldsta belägg för att människor har samlat dessa fossiler, så kallade vätteljus, kommer från det vikingatida Sigtuna stad i Uppland.

Text: Jens Flyckt
Foto: Jens Flyck
Foto: Privat
Foto: Jönköpings Läns Museum

Namnet Vätteljus kommer från Sydsvensk folktro och syftar på de cigarrformade, cirka 8 centimeter långa, fossiler från sedan länge utdöda bläckfisksläktena Belamites och Belemnitella. Man trodde att vättarna använde dessa stenar (fossiler) som ljus när de tog sig upp till jordytan om nätterna, för att leka och dansa.

Belemiter (Vätteljus) dog ut för cirka 65 miljoner år sedan. Till skillnad mot andra fossiler, som förekommer i kalksten, påträffas belemiter löst i vissa jordar, bland annat i Skåne.

I verket Läkemedels namn från 1918 beskrivs Belemiter (Vätteljus) med följande rader:

”Belamiterna hade ett inre skall, sammansatt av flera delar, av vilka blott en, så kallad rostrum eller sprötet, finnes kvar. Detta utgöres av en solid kalkkropp, grågul eller gulbrun, omkring 8 centimeter lång och nästan cylindrisk. I den övre ändan är den trattlikt fördjupad och mot den andra avsmalnande, så att formen i någon mån liknar en cigarr, men även en gammaldags pil, grek. bélemnon, varav dess grekiska namn belemnites”

Inom allmogen i framför allt Sydsverige fanns det en tro att vättarna kunde suga livet ur sovande spädbarn. Men ett vätteljus bland sängkläderna skyddade barnet. Odöpta barn var särskilt utsatta.

Men även i andra länder i Europa har vätteljusen, under andra namn, använts inom folktro och folkmedicin.

Vättar är enligt svensk folktro underjordiska varelser som i regel är osynliga för människan. De bor i marken eller under eller i närheten av gårdar. Även vägrenar omnämns som deras boplatser.
Vättar som begrepp är brett och inte enbart förknippade med Sverige.
Vättar förekommer i fornnordisk mytologi, som bland annat asagudar och jättar.
I Sverige förknippas vätten med gråklädda små varelser, som man skulle behandla väl. Annats kunde det sluta illa.
I Islands riksvapen finns fyra avbildade vättar: en örn, en tjur, en drake och en bergsjätte.

Andra namn på vätteljus är Havsljus och Idafinger. Det sistnämnda syftar på berget Ida på Kreta. Belamiter tilldrog sig tidigt uppmärksamhet, dels pågrund av sin form, men även för att de påträffas löst i jorden, till skillnad mot många andra fossiler som är bundna till kalksten.

Den romerska naturfilosofen och författaren Plinus den äldre (23-70 e.Kr) kallade dessa fossiler för Losten, som man trodde uppstod när lodjurets urin rann ner i jorden. Även lostenen ansågs besitta magiska krafter, som bland annat var vätskedrivande och som bot mot njursten.

Losten tycks enligt vissa historiska källor även ha förekommit som begrepp i Sverige. I Carl von Linnés verk Materia Medica från 1749, nämner han att ”Loosteen” kommit ur bruk, men att den ibland efterfrågas i föreskrifter (Farmakopé) om läkemedelstillverkning.

Vätteljusens form och att de påträffas lösa i jorden, gjorde att man inom folktron även tolkade dessa fossiler som rester av blixtnedslag, eller förstenade blixtar.

Vätteljuset har i Skåne även kallats för åsksten. I och med att man trodde att blixten aldrig slog ner på samma plats två gånger (vilket inte stämmer) uppfattades vätteljusen som ett skydd mot blixten.
Möjligen finns det en anknytning till allmogens kult kring åskviggar, det vill säga förhistoriska stenredskap som yxor, som folk hittade i jorden och som lades i husgrunder som skydd mot blixtnedslag.

Det tycks öven förekommit en uppfattning om att vätteljusen hade regnat ner från himmeln.

De flesta som går på en strand med fossiler kan inte motstå att ta upp och titta på dessa förstelnade delar från djur och andra organismer som levde på jorden för tiotals miljoner år sedan. Även forntidens människor hittade och förundrades av fossiler, men då trodde man att fossiler kom från bland annat monster och hade magiska egenskaper.

I till exempel gamla Grekland kopplade man fossiler som rester från hjältar i mytologin. Från andra håll ansåg man att större fossil kom från drakar.

Dinosaurier var ett okänt begrepp och så även de tropiska korallrev kom att bilda till exempel Gotlands och Ölands berggrunder.

Redan på 1400-talet hade Leonardo da Vinci (1452-1519) publicerat en banbrytande teori om att fossiler var rester av utdöda organismer.

När Carl von Linné besökte Gotland år 1741 och vandrade omkring på fossilrika kalkstensstränder, trodde han att fossilerna var levande koraller som stormar kastade upp på stränderna. Linné utgick från kyrkan lära om att skapelsen var 8 000 år gammal. Han kunde därför inte ana att fossilerna var 40 miljoner år gamla och rester från ett tropiskt hav.

Det skulle dröja fram till år 1812, då den franska zoologen Georges Cuvier (1769-1839), slog fast att fossiler hade ett ursprung i levande djur ock växter, från att fossil var hade man ingen aning om vad fossiler egentligen var.

Från Sigtuna stad i Uppland finns fynd som tyder på att det bodde en fossilsamlare i staden i slutet av vikingatiden. Inom ett begränsat område, ett senvikingatida hus, i kvarteret Trädgårdsmästaren, hittade arkeologerna 49 fossiler inom en begränsad yta. Dessa fossiler förekommer inte i Upplands berggrund, utan måste ha förts till staden från andra landskap. I denna samling finns ett antal vätteljus.

I uppsatsen Senvikingatida fossilsamlare i kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna skriver geologen Peter Kresten om fyndet.

”Det är uppenbart att fossilfynden från kvarteret Trädgårdsmästaren ursprungligen kommer från ett ganska stort geografiskt område. Gotland, Öland, Dalarna och Skåne/Danmark verkar vara säkerställda, liksom istransporterde block från södra Bottenhavet. Möjliga källområden är Öster- Västergötland, men även mer avlägsna platser som Estland och södra England kan inte uteslutas” skriver Peter Kresten.

Vad belemiterna/vätteljusen hade för roll i det senvikingatida samhället är inte känt. Men både tidigare (i Europa)och senare i historien finns det som sagt belägg att de att spela en roll inom folkmedicinen och folktro.

Än idag finns det ett intresse för vätteljus, men inte som skydd mot vättar. Vätteljusen dyker ofta upp på mineralmässor och säljsajter på nätet. De har även letat sig in i nyschamanismen, som magiska föremål.

Ett exempel är Kristallakademin som på sin FB-sida skriver:

”Använd belemniter när du behöver extra magi till nåt, till exempel när du aktiverar ett kristallnät, eller meditera inomhus med en belemnit när det åskar för att dra lite av den explosiva energin till dig själv”