Lite är känt om de första människorna som för cirka 8 500 år sedan paddlade runt i havsbandet, bland småöar och skär – som med tiden skulle höja sig ur havet och bilda östra Uppland.
I september 2024 inledde arkeologer från Stiftelsen Kulturmiljövård en arkeologisk undersökning av en skogshöjd vid Hakunge stenkross, som en gång var en liten och utsatt ö i havsbandet, som under jägarstenåldern besöktes av säljägare.

Text: Jens Flyckt
Foto där inget anges: Jens Flyckt
Övrigt foto och karta: Stiftelsen Kulturmiljövård

Uppland. Det som för cirka 8 500 år sedan var en liten och karg ögrupp i det yttersta havsbandet, är idag ett vidsträckt skogsområde mellan Vallentuna och Åkersberga i Stockholms län. Sedan de första stenåldersjägarna använde platsen, har landskapet höjt sig 65 till 70 meter över havsytan – vilket har förvandlat havsband och småöar till skog, dalgångar och åkrar.

Höjningen beror på att den cirka 2,5 kilometer höga inlandsisen tryckte ner landskapet. I takt med att inlandsisen smälte och drog sig undan, för cirka 10 000 år sedan vid Uppland, minskade trycket på jordskorpan, samtidigt som enorma mängder smältvatten frigjordes. Landhöjningen efter den senaste inlandsisen pågår fortfarande, men inte i samma hastighet som tidigare.

Mesolitikum, som även kallas jägarstenåldern, är det vetenskapliga namnet på den förhistoriska period som inleds direkt efter den senaste istiden – för cirka 10 000 år sedan.

Mesolitikum/jägarstenålder: 10 000 – 4 000 f.Kr.
Neolitikum/bondestenålder: 4 000 – 1 800 f.Kr.
Bronsålder: 1800 f.Kr – 500 f.Kr.
Järnålder: 500 f.kr – 1050 e.Kr.

Sverigereportage besökte undersökningsplatsen vid Hakunge i början av september 2024. Andreas Forsgren, arkeolog och grävledare från Stiftelsen Kulturmiljövård, möter upp vid stenkrossens kontor, för att skjutsa undertecknad upp till undersökningsplatsen.

-Det är lätt att köra vilse i den här märkliga miljön med stora maskiner och högar med krossat berg, säger Andreas Forsgren.

Uppe på en höjd parkerar vi intill en arbetsbod, som står uppställd i gränslandet mellan skog och den lodräta brant som stupar ner mot stenbrottet och krossen.

Knappt 100 meter in i skogen hörs ljudet från en grävmaskin, vars skopa skrapar mot sten. Fornlämningen (boplats) som undersöks är 900 kvadratmeter stor. Den består av en avsats som sluttar svagt neråt mot nordväst. Marken är mycket stenig. I öster, norr och söder omgärdas platsen av låga bergpartier – mot vilka havsvågor en gång slog.

-Nu jobbar vi med att torva av ytan. I och med att det är så oerhört stenigt här, och fynden kommer direkt under grästorven, kan vi  inte använda grävmaskinen för avtorvningen i den omfattning vi brukar göra. Vi får istället gräva för hand ner till fyndförande lager. Fynden av bearbetad kvarts kommer fram i sanden mellan stenarna, säger Andreas Forsgren.

Fynden består av kvarts som stenåldersjägarna tillverkade redskap av. Majoriteten av fynden är så kallade avslag och splitter, en biprodukt som uppstår i tillverkningsprocessen. 

-Det som gör att vi hittar de här tidiga boplatserna är att man ha slagit kvarts, det vill säga tillverkat redskap, säger Andreas Forsgren och räcker fram en ganska stor, bearbetad bit av kvarts, som precis hade hittats.

Senare påträffades ett så kallat kärnämne av kvarts. Ur kärnämnet knackades större bitar loss, som sedan blev redskap. Andreas Forsgren säger att det är det största kärnämne han har sett. Kärnämnet låg inkilat mellan ett jordfast stenblock och en häll. Arkeologerna tolkar kärnämnet som att den medvetet placerades där.

Kärnämnets fyndomständigheter väcker frågor om varför det placerades där, om det finns en symbolik i handlingen, eller om säljägarna bara ville ha reservmaterial att jobba med när de kom ut till ön (Hakunge) nästa gång.

Kvarts är tillsammans med fältspat jordens vanligaste mineral. Färgen, klarheten och kvalitén i kvarts varierar, från genomskinlig till grumlig, vit, gul, brun och andra färgvariationer. 

Arkeologen Henrik Runeson, även han från Stiftelsen Kulturmiljövård, är specialiserad på stenålder.

-Av kvartsen tillverkade man framför allt redskap med eggar, som fungerade som knivar och skrapor. Jägarna under mesolitikum visste vad de gjorden. Deras kompetens i redskapstillverkning av kvarts var hög, säger Henrik Runeson.

Undersökningen vid Hakunge är en så kallad exploateringsgrävning. Bergkrossen ska utvidga sin verksamhet. På uppdrag av länsstyrelsen i Stockholms län har Stiftelsen Kulturmiljövård därför tidigare gjort en arkeologisk utredning, för att utreda vilka lämningar som finns på platsen.

Det var i samband med den arkeologiska utredning som boplatsen vid Hakunge påträffades år 2017. I de provgropar som grävdes i samband med förundersökning påträffades 250 stycken avslag av kvarts. 

-Boplatsen är ännu inte daterad med C14-metoden, men vi hoppas hitta organiskt material, som till exempel brända sälben eller förkolnade nötskal, som kan dateras. Utifrån boplatsens karaktär och höjd över havet har Hakunge preliminärt daterats till 6000 – 6500 f.Kr, det vill säga den äldre delen av mesolitikum. Det är därmed den äldsta kända boplatsen i östra Uppland, säger Andreas Forsgren.

Henrik Runeson berättar att de säljägare som uppehöll sig vid Hakunge var de första människorna i östra Uppland, efter att den senaste inlandsisen hade smält och lämnat ett kargt landskap efter sig. Kunskapen om att det så tidigt, 8000 -8500 år sedan, fanns en skärgårdsbefolkning i östra Uppland, är relativt ny upptäckt.

Vid Södertörn, cirka tre mil söder om Hakunge, är flera liknande boplatser kända sedan tidigare. I Södertörn finns dessutom spår från mänsklig aktivitet, som är ännu äldre. De äldsta av dessa spår är cirka 1 500 år äldre än Hakunge, det vill säga cirka 9 500 år gamla, berättar Henrik Runeson. 

-Det är inte osannolikt att de första människorna vid Södertörn paddlade omkring bland stora isberg, som hade lossnat från inlandsisen, säger Henrik Runeson.

Vilken typ av kanoter som dessa säljagande pionjärer färdades med på öppet hav är inte känt. Arkeologerna tror att de antingen använde urholkade trädstammar, eller träkonstruktioner (kanoter) med skrov av uppspända sälskinn.

Hur var miljön som de första säljägare vid Hakunge och Södertörn rörde sig i?

-Den här lila höjden (Hakunge. reds. anm.) ingick i en liten grupp med småöar och skär som i princip låg ute i havet. Platsen kan jämföras med det yttre havsbandet i dagens Ålands hav. Den närmaste, större ögruppen vid den här tiden vid dagens Södertörn. Närmaste fastland fanns cirka tio mil västerut, vid dagens Heby. Det var en otroligt utsatt och hård miljö som dessa pionjärer levde i. Sannolikt fanns det ingen eller lite vegetation på dessa småöar, säger Henrik Runeson.

Ni arkeologer nämner ofta  boplatslägen när ni letar efter boplatser från mesolitikum. Vad är ett boplatsläge?

-Hakunge är ett skolexempel på ett mesolitisk boplatsläge i skärgårdsmiljö. När denna höjd var en ö i det yttre havsbandet, bestod den av ett hamnläge mot nordväst, där det var lämpligt att dra upp kanoterna. Från öster, söder och norr skyddade låga bergspartier mot havets vindar – alltså ett skyddat och strandbundet läge, säger han.

Arkeologerna tror inte att Hakunge var en fast boplats, bland annat på grund av det utsatta läget, särskilt vintertid. Istället tror man att det handlar det om en skyddad plats på en liten ö, dit en grupp människor har återkommit till – för att jaga och fiska. 

Hur ofta boplatsen vid Hakunge användes är en annan fråga som arkeologerna söker svaret på.

Vad betyder Hakunge för förståelsen av det tidigmesolitiska landskapet i östra Uppland?

-Spåren vi hittar berättar om de första säljägarna, en mänsklig pionjärfas i den här regionerna, men även om hur extrema miljöer dessa människor levde i och hur stora risker de tog för att ta sig ut hit, flera mil från fastlandet. Uppenbarligen accepterade dessa säljägare de strapatser som det innebar att paddla ut hit med enkla kanoter, säger, säger Henrik Runeson.

Henrik Runeson berättar att undersökningen av Hakunge och andra mesolitiska skärgårdslokaler i närområdet, bidrar till kunskapen om varifrån den första människorna i Skandinavien kom ifrån och hur de levde, efter att den senaste inlandsisen hade dragit sig tillbaka.

-De tidigaste människorna som kom till Norden och till våra trakter följde två invandringsvägar. En kom söderifrån från kontinenten. Den andra kom österifrån och följer den norska kusten söder ut. Ungefär vid dagens Bohuslän mötte dessa två grupper varandra och blandades, säger Henrik Runeson

Han fortsätter:

– De tidigaste kända stenåldersjägarna vid den norska kusten, som är cirka 1500 år äldre än boplatsen vid Hakunge, verkar inte ha varit marina jägare. Det dröjde cirka 1500 år innan öar längs den norska kusten började användas, vilket tolkas som att det är då man blir marina jägare och ger sig ut på haven för att jaga säl på ett mer strukturerat sätt, säger Henrik Runeson. 

Varifrån kom säljägarna vid Hakunge?

-Det vet vi inte med säkerhet. Kanske kom de från ett större samhälle i det inre Sörmland eller västra Uppland, där det troligen fanns mer fasta boplatser. Det var antagligen jaktgrupper på några individer från dessa små samhällen i inlandet, som paddlade ut till dessa ensligt belägna öar under sommarhalvåret, säger Henrik Runeson.

Andreas Forsgren tillägger att dessa säljägare även kan ha färdats på havets vårisar. 

Att säl var ett eftertraktat byte för dessa stenåldersjägare, finns det arkeologiska bevis för, bland annat från Tyresta nationalpark, som ligger ett par mil söder om Stockholms centrum.

År 2010 undersöktes en plats i Tyresta nationalpark som kallas TOPP 85, efter platsens höjd över havet. Där fann arkeologerna flera tusen brända benfragment – bland annat 494 ben från tre sälarter. Analyser har visat att ben från sälens hela kropp, från skalle till ryggrad och labb, finns representerat i fyndmaterialet.

En annan fråga är hur dessa säljägare bodde vid sina vistelser på småöar och skär långt ut till havs

Henrik Runeson berättar att dessa säljägare inte byggde hus på de öar och ögrupper de besökte i havsbandet. Däremot har arkeologerna på flera platser hittat fragmentariska spår från hyddbottnar. Det rör sig om runda eller hästskoformade vägglinjer av sten, eller stenröjda ytor, som kan vara mycket svårtolkade. 

Allt organiskt material från dessa hyddor är för länge sedan nerbrutet och bortspolat av havet. Arkeologerna tror att dessa hyddor har haft djurhudar som duk, liknande dem som de nordamerikanska urbefolkningarna använde, och att hyddduken har förankrats vid marken med stenarna.  

Några veckor in i grävningen vid Hakunge påträffade Andreas Forsgren och hans kollegor stenfria ytor, som man hoppas är hyddbottnar. Det är i skrivandets stund oklart om det är hyddbottnar eller naturligt stenfria ytor.

Även om Hakunge är den första kända boplatsen från tidigmesolitikum i östra uppland, säger Andreas Forsgren och Henrik Runeson, att det sannolikt finns många fler boplatser från den tiden i området.

-Hakunge ligger idag i ett stort skogsområde som sträcker sig från Åkersberga, Vallentuna och upp till Norrtälje. Det finns säkert hundratals sådana här platser som ännu inte är upptäckta. Anledningen till att boplatsen vid Hakunge upptäcktes, beror på den arkeologiska utredning och den inventering vi gjorde, säger Andreas Forsgren.

Till skillnad mot östra Uppland har skogsområdena i Södertörn och Tyresta inventerats betydligt grundligare. Därför är fler boplatser från mesolitikum kända i dessa områden.

-Duktiga inventerare, som till exempel Sven-Gunnar Broström, har lagt en grund för kunskapen om skärgårdsboplatser från tidigmesolitikum i Södertörn. Men i Vallentuna, Åkersberga och övriga Roslagen, är det ingen som inventerat systematiskt, säger Henrik Runeson. 

Andreas Forsgren berättar att längre fram i forntiden, när östra Uppland hade stigit ytterligare och bildat större landområden, ökar antalet boplatser.

-Under yngre stenålder, reser sig bland annat delar av dagens Åkersberga upp ur havet. Från den tiden finns det betydligt fler stenåldersboplatser, säger han.

Den arkeologiska undersökningen av Hakunge, som är en så kallad slutundersökning, avslutades den 11 oktober. Nu ska resultatet sammanfattas i en rapport. De klippor där säljägarna för 8 500 år sedan satt i skydd för havets vindar och tillverkade redskap av kvarts, kommer sprängas och krossas till grus.