I en djungelliknande skog gömmer sig ruiner av kalksten.
Platsen är svårtillgänglig och inte helt ofarlig på grund av stup och fallande stenblock.
Stenväggarna påminner om en bortglömd kultur, men är resterna av kalkungnar.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Övriga bilder: Public Domain

Västergötland. Intill Ekedalens naturreservat strax utanför Tidaholm samhälle, ligger Ödegårdsstigen – en tre kilometer lång vandringsled genom ett märkligt landskap. Det som påminner om forntida ruiner, omgivna av tät vegetation och fallna träd, är resterna av en knappt hundra år gammal kalkindustri.

Stigen följer delvis en gammal banvall från en smalspårig industrijärnväg, på vilken kalksten och alunskiffer fraktades. Från vagnarna hälldes stenmaterialet ner i 26 kalkugnar – var och en stor som medeltida sockenkyrka.

Även nedanför kalkugnarna, en ravin som översvämmas av en bäck på vårarna, fanns en järnväg för transport av den brända kalken.

Ugnarna, som även kallades för hallar, är byggda intill varandra på rad.

Som bränsle till kalkbränningen användes alunskiffer, en oljerik bergart som för cirka 400 år sedan bildades havsbottnar. Som bergart är alunskiffer skör och faller isär tunna skikt.

Både kalk och alunskiffer har brutits intill kalkugnarna.

Vissa partier av Ödegårdsstigen går intill flera meter höga klippor med exponerad alunskiffer. Platsen är därför inte enbart en tillbakablick i Västergötlands industrihistoria, utan även jordens historia.

Årstidernas växlingar och den täta vegetationen har gått hårt på kalkugnarna, varför de ser ut att vara mycket äldre än vad de är. De flera meter höga kalkstensmurarna, som mot väster, lutar och har börjat kalva, har bitvis börjat rasa.

Mycket av det bruk som höll i hop de murade kalkstensväggarna, har smulats sönder och ströts av vinden på marken. Rasrisken är därför påtaglig.

Platsen är svårtillgänglig och nås via ungnarnas branta och svårt eroderade mittväggar – som innebär en flera meter hög fallhöjd. Det är en inte helt riskfri klättring som förutsätter god kondition och att det finns träd eller grenar man kan säkra sig i – för att man inte ska rasa ner.

Ödegårdsstigen var inte den enda plats i området där man bröt och brände kalk. Boende i närområdet som Sverigereportage har pratat med, berättar om en ganska stor och utbredd kalkindustri.

Stugor som tidigare var arbetarbostäder, bebos numera av sommargäster. Av andra arbetarbostäder finns bara grunder kvar.

Kalkbränningen vid Ödegårdsstigen inleddes troligen under sent 1800-tal. År 1910, en tid då många kalkbruk i Västergötland anlades eller utökades, byggdes de 26 kalkugnarna.

Som mest arbetade 130 personer på platsen.

Slutprodukten, den brända kalken, användes vid murning och inom jordbruket.

Kalkbruket vid Ödegårdsstigen upphörde år 1927.

Askan från den brända alunskiffern är en restprodukt som kallas rödfyr. Än idag kan man ana stora områden bakom ugnarna, där det knappt växer någonting, där askan/rödfyr tippades efter bränningen.

Idag vet man att rödfyr innehåller höga halter av uran, krom, barium, arsenik och en rad andra otrevliga grundämnen, som kan leda till toxisk förgiftning. Även alunskiffern innehåller dessa ämnen, men i mindre mäng, har forskning visat.

På en av informationsskyltarna som finns uppsatta längs Ödegårdsstigen, beskriver Tidaholms turistbyrå hur bränningen i ugnarna gick till:

”Efter cirka tre veckors bränning var det dags att ta ur ugnen. Den brända kalken kördes på en lastbrygga ut till ett godståg. Alunskifferaskan tippades i stora höga tillsammans med ”dödsbränd kalk”. Sådana slaggtippar finns på kullen bakom ugnarna och på andra sidan bäcken”

När kalkugnarna var i bruk var landskapet öppet, helt olikt dagens täta skog.

De 26 kalkugnsruinerna, med tillhörande grunder från lokstall, pumphus, banvall etcetra vid Ödegårdsstigen, är ett försvinnande kulturarv. De är inte tillräckligt gamla för att klassas som fornlämningar och saknar därför all form av antikvariskt skydd.

Platsen vittnar inte enbart om kalkindustrins betydelse för Västergötland under tidigt 1900-tal, utan även om de hårda och hälsofarliga förhållanden kalkarbetarna var tvungna att arbeta i.