Hundratusentals är de värnpliktiga som på slingrande grusvägar har hatat och älskat svensk arméns cyklar – som sades kunna klara en granatträff.
Militärcyklarna är sedan länge borta från Försvarsmakten, men fortfarande rullar hundratals exemplar i civilt bruk på svenska vägar.

Text och nutidsfoto: Jens Flyckt

Cykeln började användas av arméer runt om i världen i slutet av 1800-talet. Sverige fick sitt första cykelinfanteri år 1901. Från år 1901 och fram till 1977 utvecklade den svenska försvarsmakten flera numera klassiska modeller. Mest känd är modell 42 (m/42) som såg dagens ljus under andra världskriget och som idag har kultstatus.

Idag är cykeln en självklarhet i samhället. Men så har det inte alltid varit. I början av 1900-talet var cykeln (velocipeden) en högteknologisk och exklusive nymodighet.

Införandet av cykel i det svenska försvaret innebar en strategisk revolution för infanteriet. Med cykel kunde trupp röra sig dubbelt så snabbt, än till fots. Hastigheten, smidigheten och ljudlösheten var stora strategiska fördelar. Cyklar behövde dessutom inte bränsle, vilket i sin tur innebar att man slapp krävande försörjningslinjer.

I händelse av anfall mot Sverige skulle cykelburna trupper, mer eller mindre självständigt, kunna observera, sabotera och strida.

Många arméer runt om i världen har använt cyklar och vissa gör det fortfarande. Sverige kom att utvecklade användandet av militärcykeln ytterligare med så kallad tolkning. Tekniken innebär att trupp på cykel dras dras med rep med handtag bakom en traktor eller annat långsamtgående fordon. Tolkning med traktor är sannolikt en unik taktik/metod för Sverige.

Att med en hand på styret och den andra i ett rephandtag bli dragen längs slingrande vägar efter traktor eller terrängbil kräver träning och koncentration. Cykeln direkt bakom dragfordonet hade det i regel lättast. Ju längre fram man befann sig, desto mindre ansträngande var det.

Inom svenska försvaret hade cyklar flera funktioner: bland annat för transport av materiel, bland annat kulsprutor och lavetter. Kulsprutan (kulsprutegevär) spändes fast i den övre ramen. Utan soldat kunde en m/42:a väga över 40 kilo eller mer med last. Det är en hög vikt som kräver en mycket vältränad cykelsoldat, särskilt i uppförsbackar och annan tungtrampad terräng.

Till bland annat m/42 utvecklades en släpkärra för transport av bland annat skadade.

Den höga lastkapaciteten vittnar om hur otroligt stabila och stryktåliga dessa cykelkonstruktioner är.

Cykel m/42 väger cirka 26 kilo, har 26 tums hjul med ballongdäck, fot- och handbroms (trumbroms) i framhjulet) och en växel. Den har en kraftig pakethållare med förvaringsutrymme för verktyg, cykelpump etcetera. Den har lyse fram och bak som drivs av dynamo på framhjulet. Den hårda sadeln är justerbar i höjd, längd och vinkel.

Vissa exemplar är försedda med ett utfällbart bärhandtag på ramen. Samma typ av handtag finns på civila cyklar från mitten av 1900-talet.

Det spartanska handtaget för frambromsen består av en bockad järnstång. Från handtaget går en kjedja genom styret och ner till trumbromsen.

Modeller som m/42 tillverkades i stora upplagor av svenska cykelfabriker som Monark och Husqvarna.

I mitten av 1900-talet inleddes en successiv avveckling av cykelinfanteriregementerna. Dock fortsatte m/42 och andra modeller att användas i flera årtionden. Cykelskyttebataljoner fanns kvar fram till sent 1980-tal eller tidigt 1990-tal.

Många värnpliktiga som ingick i cykelskyttebataljoner (cykelskyttegrupper) har, 30 till 50 år efter muck, fortfarande en hatkärlek till dessa cyklar. Man minns de helvetiska cykelmarscherna, iklädda full mundering. Men minns även hur kamratskapen, hur otroligt tåliga dessa cyklar var och hur lätt de rullade – när man väl fått upp farten.

”Pansarcykel” och ”stridscykel” är smeknamn som förknippas med svenska militärcyklar.

De tiotusental militärcyklar som fanns kvar i mobförråd och på regementena började säljas som billigt militärt överskott på 1970-talet. Tack vare sina stora balkongdäck, tekniska enkelhet och höga pålitlighet blev militärcyklarna snabbt populära i det civila samhället.

M/42 och andra svenska militärcyklar har bibehållit sin civila populäritet genom åren. På de stora annonssajterna läggs ofta militärcyklar upp för försäljning. Hur försäljningsstatistiken ser ut är svårt att sia om, men annonserna brukar försvinna efter relativt kort tid.

Dock börjar till exempel orörda m/42:or i originalskick bli svåra att hitta. De flesta exemplar har modifierats, med till exempel mjukare sadel, moderna handtag, nav med växlar och annan färg.

Det är långt ifrån enbart samlare och militärnostalgiker som vårdar svenska militärcyklar. I kommunala cykelgarage och pendlarparkeringar kan man ofta hitta svenska militärcyklar, vissa med barnstolar, som används dagligen.

Nästan varje år genomför någon cyklist det 33 mil långa Vätternrundan på militärcyklar. Det är något som bemöts med stor respekt.

Trots sin vikt är m/42 förvånansvärt lättcyklad. Konstruktionen är mycket stabil, så fjärran från moderna cyklar av aluminium och kolfiber. Har man väl kommit upp i hastighet är det bra rull i en m/42:a. Det höga och breda styret erbjuder en bekväm cykelställning, även på dåliga grusvägar.

Att enbart ha en växel är en underskattad fördel.

Det har gått närmare 80 år sedan militärcykel M/42 började användas och över 30 år sedan cykelsoldaterna klev av för sista gången. Men hundratals, kanske rent av tusentals, svenska militärcyklar fortsätter att rulla på vägarna.

Många av de tekniska lösningar som var unika hos svenska militärcyklar, återanvänds idag av civila (svenska) cykeltillverkare. Ett exempel är den typiska pakethållaren. Även begreppet ”militärcykel, som signalerar kvalitet och styrka, dyker ibland upp i marknadsföringen för nya cyklar, trots att de inte har något med de gamla militärcyklarna att göra.

Kanske har modeller som m/42 aldrig varit så populära som de är idag.