I det gamla bondesamhället högaktades fysisk styrka. För drängar och annat mansfolk fanns flera ”prov” för att bevisa styrka. Ett exempel var drängalyft, ovala stenblock med en vikt på upp till 160 kilo, som riktiga karlar skulle orka lyfta.
Text och nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Nils Eriksson/Nordiska museet och Sörmlands museum/Public Domain.
Allmogehistoria. Intill muren vid Kungslena kyrka i Västergötland ligger ”drängalyftet” – ett 167 kilo tungt stenblock. Stenblock med denna folkliga typ av folkliga traditioner fanns en gång i tiden vid många gårdar och kyrkogårdsmurar.
Drängalyft, som i andra delar av landet även kallas för ”lyftstenar” och ”drängastenar” är relativt ovanliga lämningar. I Fornlämningsregistret finns 23 drängalyft registrerade – samtliga i södra Sverige.
Ett annat namn för drängalyft är ”lyftstenar”. Av den sistnämnda finns 25 registrerande – från Skåne till Jämtland.
Namnet drängalyft kommer från de styrkeprov som drängar var tvungna att göra för att få tjänst på gårdar, vilket vittnar om det ofattbart hårda kroppsarbete som jordbruket då innebar
Uppgifter om hur högt dessa stenar skulle lyftas för att drängen skulle bli godkänd varierar. Upp till brösthöjd verkar vara det mest förekommande kravet. Men det förekom även att stenarna, som alltså kunde väga upp till 160 kilo, skulle placeras på stenmurar. Högst anseende fick den dräng som kunde lyfta upp stenen i axelhöjd.
Drängstenarna är inte enbart kopplade till anställningsprov. Dem förknippas även med ungdomars mandomsprov – då under namnet ”pöjkasten”. Många av dessa mandomsprov, som ”finnkast”, ”pina kalv”, ”resa upp den döde” och ”åka väderkvarnshjul”, var fysiskt mycket krävande och farliga.
Att många av dessa stenar tycks varit placerade vid kyrkogårdar, där mycket folk samlades, vittnar om att dessa lyft hade stort publikt intresse.
Det är inte enbart drängstenarnas tyngd som gör dem svåra att lyfta. De är i regel runda eller ovala utan kanter, vilket gör att det är svårt att få tillräckligt fäste runt stenen, även om personen som försöker sig på ett lyft är urstark.
I detta sammanhang förekommer även ”giftasstenar”. I vissa fall tycks giftasstenar haft samma funktion som drängalyft – med den skillnaden att lyftet var ett krav för att brudgummen skulle få gifta sig med bruden. Giftasstenar är även namnet på stora flyttblock i markerna. I närheten av Muggebo i Småland finns ett fyra meter högt flyttblock som enligt en lokal tradition kallas för Giftasstenen. Det berättas att ungdomar som inte klarade av att klättra upp på flyttblocket utan hjälpmedel inte skulle bli gifta. I andra fall är giftasstenar flyttblock som förtrollats av svikna jättar.
Drängastenar är naturföremål med tradition som lätt glöms bort när äldre generationer försvinner. Stenblocken i sig är inte unika. Det förekommer dock drängalyft med inristade årtal. Har inte traditionen kring dessa lokala stenblock bevarats av hembygdsföreningar eller liknande, blir de svåra att skilja från alla liknande block.
Det finns betydligt fler kända dränalyft, som vårdas av hembygdsföreningar, än de fåtal som är registrerade. Huruvida alla kända drängalyft, drängastenar, pöjkalyft och lyftstenar är autentiska och inte sentida efterkonstruktioner är en svårbedömd fråga.
Än idag lockar drängalyftet vid Kungslena kyrka besökare till att mäta sina krafter. Åtskilliga är de personer som försökt nå lyfta stenen, vilket nedslagsgropar i det intilliggande gruset vittnar om. Men det förekommer även lyckade försök. Ett av dessa lyckade lyft är dokumenterat och finns att se på följande Youtubeklipp:
Sverigereportage 