Runt Vänerns vatten har det funnits ett stort antal fyrar. Vid Hällekis vid Kinnekulle finns en hamn med anor från 1500-talet – där en trätornsfyr minner om farliga vatten, där åtskilliga skeppsvrak vittnar om forna tiders hårda liv till sjös.
Av Hällekis sju fyrvaktare var tre kvinnor.

Text: Jens Flyckt
Nutidsfoto: Anette och Jens Flyckt
Historiskt foto: Axel Lindhal/Teckniska museet.

Västergötland. Det som idag är Kinnekulle camping var i flera hundra år ett av områdets viktigaste hamnar. Hällekis (stavas även Hellekis), som ligger intill Vänerns strand och vid Kinnekulles fot, har som många andra orter i denna trakt en lång historia inom stenbrytning. Bland annat bröts det under medeltiden sandsten i Kinnekulle i vad som beskrivs industriell skala.

Riksantikvarieämbetet skriver att Hällekis var en av Vänerns viktigaste hamnar på 1500-talet.

Det första mekaniska stenhuggeriet på Kinnekulle grundades år 1856 intill Hällekis hamn. Av den gamla hamnen och stenhuggeri finns det inte många spår kvar av ovan jord. På platsen ligger numera Kinnekulles camping. Basen till en stor skorsten är ett av spåren ovan mark. Så sent som 1983 stod fortfarande skorstenen på platsen.

Sverigereportage har tidigare skrivit om ett annat mekaniskt stenhuggeri intill Kinnekulle, vid Vänerns strand:

Råbäcks mekaniska stenhuggeri – ett unikt industriminne.

Sjön kan gå hög på Vänern och farvattnen utanför Hällekis var och är förrädiska. I vattnen runt stenpiren finns sex stycken registrerade skeppsvrak. Flera av dem är daterade till 1800-talets mitt eller senare del. Dateringarna har skett efter fynd av mynt som hittats i vrakens mastfötter. Ett av vraken hade gått med 250 tunnor havre i lasten, då hon gick under utanför Hällekis hamn. Ett annat fartyg hade täljsten i lasten vid förlisningen.

År 1871 uppfördes en åttakantig, vitmålad träfyr på Hällekis pirhuvud. Fyren stod tidigare i Lindköping, varifrån den flyttades till Hällekis. Detta är inte vilken fyr som helst. Den är en av Vänerns äldsta och bäst bevarade trätornsfyrar.

Så här beskriver Riksantikvarieämbetet Hällekis fyrtorn:

”Tornet står på en sockel av huggen sten, samt är förankrat med plattjärn och järnstag i pirhuvudet. Ingången är typisk för trätornen från 1850-talet med profi lerad trekantsgavel och gedigen bräd dörr. Hela fyrtornet inklusive fyraltanen och den lilla lanterninen har en ålderdomlig karaktär. Interiören är väl bibehållen. Efter nersläckningen har tornet länge stått tomt, utan ny användning och med en oviss framtid.”

Västergötlands museum skrev år 2000 att Hällekis fyr är en kulturhistorisk byggnad med högt värde.

På listan på Hällekis sju fyrvaktare finns tre kvinnor nämnda. Den första var Sofia Karlsson – som tog över skötseln av fyren efter sim man, Carl Classon, som bara hann vara fyr år innan han avled.Hällekis andra kvinnliga fyrvaktare var Maria Klasson, änka efter Carl Classon, och den tredje fyrvaktaren hette Gerda Palm.

Hällekis fyrvaktare:1871 – 1891, Gustaf Andersson

1891 – 1898, Olaus Norén

1898 – 1902, Carl Klasson

1902 – 1920, Sofia Klasson, änka efter Carl

1920 – 1937, Maria Klasson

1937 – 1938, Gerda Palm

1938 – 1953, Malkom Blom

1967 släcktes Hällekis fyrtorn och har inte lyst sedan dess.

Fyrtornet har restaurerats vid flera tillfällen. Senaste restaureringen skedde våren och sommaren år 2000. Då renoverades bland annat koppartaket, trästomen, fasaden och fyraltanen. Lanterninen fick nytt glas. Allt arbete skedde med ursprungliga metoder och material.

Numera, 23 år efter restaureringen, flagnar färgen på fyrtornets fasad, vilket bland annat Svenska fyrsällskapet har uppmärksammat. I och med att piren delvis har rasat (stora stenblock har rasat ner i vattnet) och kommunen satt upp avspärrningsband, har Sverigereportage enbart kunna ta bilder på avstånd.

Redan i augusti 2006 uppmärksammade den lokala sajten Hällekis-Kuriren om raset