Näsbystenen räknas till en av Upplands finaste runstenar. Lika vacker och konstnärligt fulländad som ristningen är, lika tragiskt är runtextens innehåll. Mindre känt är i vilket sammanhang denna runsten restes i på 1000-talet.

Text: Jens Flyckt
Nutidsfoto: Jens Flyckt
Historiskt foto: Erik Brate år 1909.

Uppland. Mellan Sigtuna stad och Märsta, strax väster om Arlanda flygplats, slingrar sig en gammal grusväg fram genom ett ålderdomligt kulturlandskap; berikat med gravfält, fossila åkrar, stenhägnader och andra fornlämningar. Strax nedanför en kurva vid Näsby står en hög runsten (U 455) – på sin ursprungliga plats.

Näsbystenen är daterad till 1000-talet. Det berättar om en familjetragedi – om två drunknade föräldrar.

Runtexten lyder:

”Ingefast lät resa denna sten efter Torkel, sin fader, och efter Gunhild, sin moder. De druknade båda.”

Näsbystenen betraktas som en av Upplands finaste runstenar. Den är nästan tre meter hög och som mest en meter bred. Den är dessutom välbevarad. Mitt genom ristningsytan finns en kvartsgång. Näsbystenen är inte signerad. Men utifrån ristarens konstnärligt förmåga, det fulländade rundjuret, de eleganta runor och den lättlästa texten, anser man att Fot är upphovsmannen.

Kvarts är ett mineral.

Fot var verksam i Uppland under 1000-talets första hälft och räknas som de främsta bland runmästaren. Nio signerade runristningar är kända. Dessa finns inhuvudsak i sydöstra Uppland. Ytterligare nitton runstenar, som som inte är signerade, anses vara verk av Fot.

En liknande runsten som inte heller är signerad, men som ändå tillskrivits fot, ä U 460. Den står vid Skråmsta mindre än en mil norr om Sigtuna stad. Fågelvägen mellan Näsbystenen och U 460 är knappt en mil.

Likt Näsbystenen är U 460 hög, cirka 3,2 meter. Den har ett ristad rundjur som är utförd med samma fulländade elegans och stiksäkerhet, som Näsbystenen.

Näsbystenen är dokumenterad sedan 1600-talet.

Några tiotals meter norr om denna runsten finns en vältrafikerad grusväg med ålderdomlig karaktär. Vid Näsby har grusvägen en öst/västlig riktning. Näsby är beläget cirka en halvmil öster om Sigtuna stad. Runstenen står några tiotals meter söder om vägen – i hagmark.

Denna grusväg går att belägga till 1600-talet.

Det är lätt att tro att Näsbystenen ursprungligen restes intill denna grusväg – som i så fall var en mer eller mindre naturlig stig på vikingatiden. Men det finns en störande detalj som talar emot detta.

Näsbystenens ristade yta är inte vänd mot grusvägen, vilket den borde ha gjort den varit rest intill den vägen. Den är vänd bort från grusvägen – mot mot hagmarken och åkermarken i söder.

Var runstenarna i huvudsak restes i landskapen är en omdiskuterad fråga. Hypotesen att de i hög grad restes vid vikingatida vägar är ifrågasatt (Lydia Klos 2009). Denna motsägande hypotes har i sig ifrågasatts av svenska forskare. Frågan är alltså långt ifrån klarlagd.

Att Näsbystenen restes intill en vikingatida ”väg” är troligt, men inte säkert. Dåtida runstenar restes på platser där rörde sig mycket folk – ungefär som reklamskyltar intill dagens vägnät. Runstenar restes även intill gravfält och gårdar. Något registrerat gravfält eller boplats är inte registrerad i Näsbystenens direkta närhet.

Mellan grusvägen och Näsbystenen finns en registrerad lämning. Det är ett fornlämningsliknande stenröse. Om det är en fornlämning är oklart.

Näsbystenen står relativt högt i terrängen – 15 meter över havet. På vikingatiden låg Mälarens nivå cirka fem meter över havet. Runstenen står alltså inte intill en vikingatida strand.

Runstenen står i en hagmark som sluttar ner mot åkermarken. Den står på något som liknar en mindre plattå, som sluttar mot syd/öst, och som på ytan ser ut att vara uppbyggd av mindre stenblock.

Det finns indikationer i terrängen som tyder på att det kan ha funnits en vägsträckning i syd/öst, några meter nedanför runstenen och plattån.

Går man från åkern och upp mot grusvägen får Näsbystenen ett monumentalt uttryck, i och med att den står högre än den omgivande, sluttande terrängen.

Vad som bland annat styrker hypotesen om denna vägsträckning, är en långsmal struktur som framträder det digitala kartmaterialet – genom så kallad skuggning. Denna kan dock vara en naturlig eller sentida lämning.

Om hypotesen om denna ”väg” stämmer, bör ha haft en anslutning över den nutida åkermarken i söder. Inga spår är dock synliga ovan mark i åkern.

Några hundra meter söder om Näsbystenen, i linje med den eventuella vikingatida vägsträckningen över dagens åker, finns en stor koncentration med fornlämningar. Där finns bland annat spåren från en sedan länge försvunnen by, fossil åkermark, flera hundra meter långa stensträngar/hägnader, gravfält och rösen.

Uppgifterna i detta reportage om en eventuell, tidigare okänd, vikingatida vägsträckning i hagmarken sydöst om Näsbystenen, är inte ett påstående. Det är en hypotes, men även en frågeställning beträffande förståelsen av denna runsten och det rumsliga sammanhang som den restes i på 1000-talet.