Sommaren 1986 fastnade Kjell Rickegårds plog i en 2 400 år gammal och bearbetad ekstock. Hans upptäckt ledde till flera arkeologiska undersökningar av fyndplatsen.
Sedan dess har han hittat många fornfynd – bland annat en holkyxa av järn.

Text: Jens Flyckt
Foto/bild: Jens Flyckt och Jamtlis fotosamlingar

Uppland. Platsen som på 1980-talet väckte stor uppmärksamhet inom arkeologiska kretsar är Kjell Rickegårds släktgård: Västra Rickeby, belägen vid Gottröra i Norrtälje kommun.
Resultatet av de arkeologiska undersökningarna som genomfördes efter hans stockfynd, visade att hans åker gömmer en stor anläggning med mycket trävirke (ek och gran) från perioden yngre bronsålder/förromersk järnålder – cirka 400 f.Kr. Anläggningen kom att kallas Västra Rickebyanläggningen.

Ett av Kjell Rickegårds lösfynd är smått häpnadsväckande. Det är ett ihåligt metallföremål som han först trodde var en avbruten hacka. Det var först när arkeologiprofessorn Björn Ambrossiani var på besök och såg järnföremålet som det uppdagades att det var en holkyxa av järn.

-Har du hittat en holkyxa av järn! Den borde egentligen inte finnas, sa Björn Ambrossiani när han såg yxan, berättar Kjell Rickegård.

Lösfynd är en arkeologiskt term som syftar på fornfynd utan närmare kontext – det vill säga utan ett sammanhang. Det kan till exempel vara en stenyxa som hittas under en rotvälta, i en åker eller på en loppis.

Om stenyxan istället hittas i samband med en arkeologisk undersökning, till exempel på en boplats/uppehållsplats från stenåldern, då får stenyxan ett helt annat vetenskapligt värde. Den ingår då i ett större sammanhang. Information som var stenyxan ligger på platsen, andra fynd som görs i närheten, daterbara material som kol, spår från hantverk och enklare hyddbottnar etcetera, gör att stenyxan får en helt annan betydelse. Stenyxan blir då en av många delar i ett större sammanhang.

Detaljer som stenyxan hjälper då arkeologerna att förstå vilka dessa människor var, vad de gjorde på platsen, hur länge de uppehöll sig där, varifrån de kom, om stenyxan tillverkades på platsen och så vidare.

Holkyxa är en förhistorisk typ av arbetsyxa som förknippas med bronsåldern. Yxtypen är lätt att känna igen på sitt kilformade yxhuvud och avsaknad av lodrätt skafthål. Yxtypen förekommer i flera modeller och storlekar.

Ett exempel på lokala holkyxor av brons hittades på 1980-talet i en åker några kilometer sydväst om Västra Rickeby. I fyndet, ett så kallat depåfynd som är cirka 2 600 år gammalt, ingår bland annat två hela holkyxor av brons och minst fyra yxfragment. Platsen där fyndet gjordes var på bronsåldern en sjö eller sjöstrand.

Bildens på Bronsskatten är från en tidigare reportage i Sverigereportage:

Bronsskatten i trädgårdslandet

Om Kjell Rickegårds holkyxa ursprungligen deponerades, lagat i en grav eller bara tappades bort någon gång under förhistorisk tid, går inte att avgöra i och med den är hittad i åkerns plogfåror och inte kan knytas till en specifik plats eller lämning.

Andra fynd som Kjell gjort i åkern är åtskilliga slipbrynen (bland annat för nålar) och en pilspets av järn.

När bronsåldern övergick till förromersk järnålder (några århundraden före Kristi födelse) och järnet ersätta bronset, började man tillverka den typ av yxor vi använder än idag – skafthålsyxor.

Depåfynd är ett arkeologiskt begrepp som syftet på ett eller flera föremål, som man antar medvetet har lagts ner (deponering/offer) på särskilda platser. Många föremålsdepåer har påträffats i eller intill platser som var förhistoriska sjöar och/eller våtmarker. I bronsålderns föremålsdeponeringar kan bland annat vapen, verktyg och processionsföremål av brons ingå.

Parallellt med den nya typen av järnyxor fortsatte man använda holkyxor av järn under ett antal århundraden. I vissa delar av landet användes holkyxor av järn fram till vendeltid, det vill säga 600-talet e.Kr. Det vittnar bland annat det unika Drocksjöfyndet i Hälsingland om.

Drocksjöfyndet är daterat till 600-talet e.Kr. (vendeltid)) och består av 43 stycken välbevarade redskap och vapen av järn – bland såg, tänger, stämjärn och två holkyxor av järn. Fyndet gjordes av en privatperson år 1980 inom ett begränsat område på en mindre plattå intill Stora Drocksjön.

Fyndet är unikt på grund av mängden välbevarade verktyg och vapen i järn – flera av dem avsedda för guldsmide. Det är omdiskuterat huruvida Drocksjöfyndet är ett depåfynd eller rester av en brandgrav. Arkeologerna undersökte ett brandlager med människoben på fyndplatsen. Brandlagret tyder på att det är en brandgrav och redskapen/vapnen är gravgåvor.

Det är visserligen stora geografiska och tidsmässiga skillnader mellan Kjell Rickegårds holkyxa och holkyxorna i Drocksjöfyndet. De båda fynden ger ändå en inblick när holkyxor av järn började användas och att de i norra delen av landet användes långt efter att bronsåldern hade övergått till järnålder.

Det unika med Kjells holkyxa är att den passar perfekt i huggsåren i en av de spetsiga granstockar som togs upp i åkern sommaren 1986 och som daterats till övergången mellan yngre bronsåldern och förromersk järnålder – det vill säga för cirka 2 400 år år sedan.

Enligt fornlämningsregistret utgörs Västra Rickebyanläggningen av en 3-3,5 meter bred bro av ekstockar och granstockar och som är byggd i olika lager. Brons längd är oklar då den fortsätter in på grannens mark/åker. Granstockarna är spetsiga och nedslagna. En annan teori att det är en ledspärr i den den forntida vattenleden Långhundraleden. Det är dock ifrågasatta teorier. 1995 påträffade arkeologer en metallskiva och en bronsplatta på platsen.

Han tar fram den frystorkade (konserveringsmetod) granstocken och sätter holkyxans egg i ett att de hugg som gjordes när stocken bearbetades. Yxan passar perfekt. Det gör den även i övriga huggmärken som Kjell prövar.

Den svenska forntiden är indelad i olika tidsåldrar, som präglas av olika kulturella och tekniska framsteg. Det här är en förenklad beskrivning:

Äldre stenålder 12 000 – 4 000 f.Kr
Yngre stenålder 4 000 – 1 700 f.Kr
Äldre bronsålder 1 700 – 1 100 f.Kr
Yngre bronsålder 1 100 f.Kr – 500 f.Kr
Förromersk järnålder 500 f.Kr – 370 e.Kr
Folkvandringstid 370 e.Kr – 600 e.Kr
Vendeltid 600 e.Kr – 800 e.Kr
Vikingatid 800 – 1066 eKr

Yngre järnålder är ett samlingsnamn för perioden från den förromerska järnålderns slut och fram till vikingatidens slut.

Vikingatiden övergick till tidig medeltid.

-Det är med stor sannolikhet denna yxa som någon använde för 2 400 år sedan när granstocken bearbetades för att ingå i Västra Rickebyanläggningen, säger Kjell Rickegård.

Det är inte enbart arkeologiska lämningar som gör Västra Rickeby intressant. Även ortnamnet Rickeby är speciellt. Det anses vara en vidareutveckling av Rinkeby eller Rinkarby. Ordet ”rink” har bland annat genom fornisländskan tolkats som ”krigare”. Vilken funktion gårdar och byar med detta ortnamn hade under forntiden eller hur gamla de är vet man inte. Men mycket tyder på att de är äldre än vikingatiden. En tolkning av Rickeby är ”krigarnas gård”.

Kjell Rickegård vårdar sin bygds historia och promenerar nästan dagligen på ägornas gravfält, som han håller rena från sly. Han håller även koll på att gravfält och andra fornlämningar på hans mark inte skadas. Kjell har även ett jordbruksmuseum på sin gård. Han är medlem i Arbetsgruppen Långhundraleden.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Kjell Rickegård och Västra Rickebyanläggningen.