Ekhagar, fossila åkrar, skärvstenshögar och gravhögar med kraftiga kantkjedjor. Det är några av de de arkeologiska värden som finns i Rimsö forntidsområde – beläget i Norrtälje kommun i östra Uppland. För 3 000 år sedan låg detta grav- och boplatsområde intill stranden intill en för länge sedan försvunnen sjö.

Text och foto: Jens Flyckt där inget annat anges.

Uppland. Där den forntida sjöns strand en gång låg slingrar sig landsvägen fram, i utkanten av en hage med ålderdomliga ekar. Där ligger två grav- och boplatsområden som sannolikt härrör från yngre bronsålder och förromersk järnålder: cirka 1 700 f.Kr. till 400 e.Kr. Den första delen av området, den närmast vägen, utgörs av ca 145 kända fornlämningar.

Det som bland annat utmärker Rimsjö från andra gravfält i denna del av Uppland från samma tidsperiod, är framför allt de meterhöga gravhögarna med kraftiga kantkjedjor. Kantkjedjorna består av stenblock som är upp till en meter stora. Vissa av dem ställda på högkant tätt intill varandra.

Kantkjedja är en arkeologisk benämning på stenar som är lagda i marknivå runt forntida gravhögar.

Runt vissa högar finns runda fördjupningar som Riksantikvarieämbetet tolkar som kantrännor. Denna sorts rännor är omdiskuterade inom den arkeologiska forskningen. Fenomenet dateras i regel till järnålder. Varför dessa rännor grävdes är man inte överens om. Grovt beskrivet finns det två tolkningar: rituellt syfte samt en anläggningsmetod för att få högen att sevstörre än den är.

Rimsjö fornlämningsområde är inte arkeologiskt undersökt.

Rimsjö gravfält utgörs även av gravrösen och en treudd – en relativt vanligt typ av grav i detta område.

I områdets sydöstra del finns en nio meter stor, hästskoformad skärvstenshög. Det är en svårtolkad typ av fornlämning, som dessutom kan vara svår att upptäcka i terrängen för den oinvigde. Men tack vare betet är denna skärvstenshög tydlig i kulturlandskapet.

Skärvsten och skörbränd sten har antingen skarpa kanter eller en porös, kornig yta. Formen och ytan får stenen när kyls ner snabbt. Samma effekt får man om man lägger en sten i en lägereld under längre tid, och sedan häller vatten på den.

Denna skärvstenshög var tidigare gräsbevuxen. Men på grund av bökande vildsvin är den nästan helt avtorvad. På grund av, eller tacka vare, vildsvinens härjningar kunde arkeologerna konstatera att den aktuella skärvstenshögen har påfallande mörk jord och mycket talrika, mindre skärvstenar på ytan.

Skärvstenshögar förknippas i regel med yngre bronsåldersmiljöer. Namnet kommer från högarnas innehåll – stenar som påverkats av eld och stark värme. Arkeologiska undersökningar visar att dessa stenhögar även innehåller sot, kol, hushållssopor och ibland även gravgömmor.

Inom forskningen diskuteras bland annat skärvstenshögarnas ursprunglig syfte, datering och placering i landskapet. Faktum är att man vet relativt lite om dessa märkliga fornlämningar. Att samma hög ibland har används i flera hundra år gör dem svårdaterade.

Varför forntidens människor anlade skärvstenshögar och vilken innebörd de hade, är centrala frågeställningar, som man inte vet svaret på.

I masteruppsatsen: Skärvstenshögar i tid och rum – En landskapsanalys av Upplands skärvstenshögars geografiska och kronologiska placeringsmönster, skriver arkeologen Amanda Jeppsson:

”Oavsett om skärvstenshögarna ursprungligen var hävdmarkeringar, avfallshögar eller rituella bål kan det konstateras att de medvetet placerats i relation till strandlinjer.”

Norr om det södra gravfältet och skärvstenshögen breder ekhagen ut sig. Där finns ytterligare ett grav- och boplatsområde – som omfattas av cirka 33 kända fornlämningar: 21 runda stensättningar, 5 kvadratiska stensättningar och cirka 6 fossila åkrar.

Enkelt beskrivet är fossila åkrar små (varaktigt övergivna) och stenröjda odlingsytor. Ofta är de inte större än ett tiotal meter i diameter – arkeologiska eller historiska spår från förhistorisk och historisk odling.

En viktig insikt i kunskapen om tillkomsten av fossila åkrar, är vilka redskap som man hade tillgång till under förhistorisk tid till exempel bronsåldern. I hällristningarnas bildvärld, bland annat Aspbergers i Tanum, finns primitiva plogar (ådrar) avbildade.

Relativt få fynd av de första förhistoriska jordbruksredskapen (av trä). har gjorts i Sverige. De lösfynd som finns är i regel av ek. Enkelt beskrivet är det naturligt böjda ekgrenar som har bearbetats med handtag och spets av trä

En av Sveriges äldsta (om inte den äldsta) kända åderar är från mitten av bronsåldern. Den påträffades i Bälinge, Svarvarbo i Uppland år 1911 i samband med torrläggning av en mosse.

Bälingeplogen är 1.85 meter lång och består av en naturligt böjd ekgren. Genom att klyva den nedre (tjockare) delen av grenen/ådern, har man skapat två bredsidor som viker undan jorden när den dras. Bölingeplogen har även försetts med ett välformat handtag.

En fossil åker kan vara från bronsålder eller 1800-talet. Det finns flera arkeologiska definitioner och metoder för att datera fossila åkrar. Av utrymmesskäl går Sverigereportage in på detta.

I Rimsjö fornlämningsområde består de fossila åkrarna av flera oregelbundna, stenröjda ytor, 10-40 meter i diameter. De är flacka men svagt nersänkta mot mitten. Där finns även mindre terrasseringar och stensträngar som sammanbinder de fossila åkrarna.

Människorna som en gång i tiden röjde dessa ytor för hand, för att möjliggöra odling, lade stenarna i intilliggande (små) odlingsrösen. På bilden ovan syns några av odlingsrösena och den rektangulära, stenröjda ytan (odlingsyta) i mitten.

Flera av odlingsrösena har kommit i dagen på grund av vildsvinens bokningar.

I Rimsjös nord/sydvästra del av övergår de fossila åkerytorna som sannolikt har brukats senare och som ligger inanslutning till dagens åkermark.

Det som gör Rimsjö extra intressant är inte enbart mångfalden av fornlämningar. Där finns en kontinuitet i brukandet av marken.

Än idag finns det bostäder i närheten av gravfält-och boplatsområdet. Den beskrivna skörvstenshögen ligger mindre än 100 meter från närmaste byggnad. Även om de fossila åkrarna inte har plöjts sedan flera tusen år, så brukas de fortfarande som hagmark.

Att större delen av området dessutom är skyddat som naturreservat redan år 1946 har skapat en rik biologisk mångfald. Där växer darrgräs och andra mer eller mindre ovanliga växter – som växte på gravhögarna redan i en avlägsen forntid.

Fotnot: ”Forntidsområde” är ett begrepp som Sverigereportage valt att beskriva Rimsjö med. Detta för att på ett någorlunda pedagogiskt sätt urskilja och sammanfatta det aktuella området.

Rimsjö ligger i Lohärad i Norrtälje kommun.