Rösaring i Upplandsbro är en gåta. Där på Uppsalaåsen byggdes för mer än tusen år sedan en 540 meter lång, nästan spikrak väg mitt i skogen.
Men varför forntidens människor uppförde detta enorma byggnadsverk vet ingen.

Text och foto: Jens Flyckt.

Mitt i den glesa tallskogen sträcker sig en 540 meter lång och halvmeter hög vägbank. Den är anlagd i en nästan nord-sydlig riktning och upptäcktes av en barnfamilj 1979. I söder försvinner vägen under en hög i ett gravfält. I vägens södra ände finns en fornlämning vars syfte arkeologerna inte har kunnat förklara.

En liten del av vägen undersöktes 1981-82 och kunde då med C14-prov dateras till äldre vikingatid, det vill säga 800-talet e.Kr.

Den är byggd som en modern väg, cirka 3,5 meter bred och med längsgående dike på den västra sidan, varifrån massor till vägbanken har hämtats. På den östra sidan avgränsas vägen av en synlig kullerstensrad. Även på den västra sidan finns en kullerstensrad men den är inte synlig. Vägbanken är uppbyggd med ett gruslager. På detta har ett slitlager av lera och mjäla lagts. Längs vägens östra sida finns ett hundratal mystiska gropar.

Rösaring, som ligger i Stockholms län, är som fornlämningsområde känt sedan 1600-talet och hette då ”Röra Backe”.
Där på höjden, där åsen sluttar brant mot söder, finns inom ett gravfält på 65×50 meter med fyra rösen och två högar.
Högen, som vägbanken fortsätter in under, ligger i gravfältets norra del. Strax till väster om gravfältet finns en stenlabyrint.

Platsen utgör med sina 60 meter över havet en av de högre punkterna i Uppland och därmed en av de första platserna i Mälardalen som tittade upp genom havsytan efter att den senaste inlandsisen dragit sig tillbaka.
I boktryckaren Lars Salvius (1703-1773) bok ”Beskrfning öfver Sveriget, första tomen om Uplandia” från 1741, framgår att man då kunde se upp till fyra mil mot öster och väster från Rösaring. Idag skymmer skogen utsikten.

Stenlabyrinten, en så kallad trojeborg, är sjutton meter i diameter och heter Rösaring – vilken har gett namn åt området. Enligt Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut omnämns labyrinten för första gången i text år 1670.

Dateringen är oklar. Men enligt expertisen hör Rösaring till landets äldsta labyrinter.
En intressant detalj är att Rösaring på flera sätt är identisk med en labyrint som låg vid Vårfrukyrkan i Enköping. Den labyrinten togs bort när kyrkoråden utökades år 1883. Bägge labyrinterna ligger/låg på en hög ås, mot samma väderstreck med utsikt över Mälaren. Även utseendemässigt är de identiska. Men Rösaring är dubbelt så stor och har 16 vallar, de stenrader som skiljer gångarna åt. Trojeborgen i Enköping hade 8 vallar. Fågelvägen är det mellan Rösaring och Vårfrukyrkan i Enköping cirka fyra mil.

Enligt informationsskyltar på platsen, som Upplands-Bro kommun satt upp, är vägen en processionsväg som kan ha använts vid särskilda ”kultiska tillfällen”. Informationsskylten nämner även ett ”dödshus” som syftar på en diffusa lämning i vägens norra ända – den som arkeologerna inte har kunnat förklara.

”Kanske var det ett dödshus där den döda låg i väntan på att begravningen skulle ske”

Vidare skriver kommunen:

”Liktåget gick längs processionsvägen, vid vägens slut stod själva likbålet. Över detta byggdes sedan den stora gravhögen”

Riksantikvarieämbetet är den nationella myndighet i Sverige som leder och stöder arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet, är betydligt mer nyanserad i sin analys av Rösaring. Myndigheten nämner varken dödshus, dödskult, procissionsväg eller liktåg.

Myndigheten beskriver vägen som”färdväg”. Om den knappt synliga lämning i vägens norra ända, som kommunen pekar ut som dödshus, skriver myndigheten att anläggningen undersöktes 1982. Den var delvis övertäckt med jord, 5-7 meter stor och med en kullerstenskant. Två nedgrävningar och en hästskoformad stenkonstruktion påträffades. Under en mindre stenläggning, mot den anslutande vägbanken, påträffades mörkfärgad jord och kol.

”Inga fynd gjordes” skriver Riksantikvarieämbetet.

Det är oklart om det utpekade ”dödshuset” över huvudtaget har varit ett hus.

Trots Rösarings på många sätt monumentala och unika karaktär, så är väldigt lite belagt om platsens historia. Förutom två rapporter från grävningarna 1981-82 så har en kartläggning av gravfältet, gjorts.

Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.

Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.

”Jag menar provet (c14-prov reds.anm.) visar att det var omkring 800-talet e.Kr som en sedan sedan länge använd väg fick en”slitbana” av stampad lera” skrev han i december 2018.

Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.

”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.

Enligt Börje Sandéns teori är vägbanken vid Rösaring en procissionsväg från bronsåldern som är samtida med rösena i gravfältet. Han ville även koppla samman bronsålderslämningarna strax nedanför åsen, där bland annat fynd från bronsgjutning gjorts, med Rösaring.

Ett annat mysterium är de hundratal fördjupningar/gropar längs vägens östra sida.
De är cirka 1,5 decimeter djupa och upp till 1 meter breda. De syns relativt tydligt i terrängen, men är svåra att avbilda med kamera.

På kommunens informationsskylt är de skålformade fördjupningarna rester av fyra meter höga, hedniska gudaavbildningar. Ännu en gång så finns det inte några arkeologiska bevis. Tvärt om visar resultatet från undersökningarna på motsatsen, att groparna inte är rester av stolphål. Fördjupningarna är dessutom för grunda för att kunna hålla uppe fyra meter höga stockar.

Varför byggde då forntidens människor en 540 meter lång väg mitt i skogen utan någon till synes praktisk funktion?
Som det mesta som har med Rösaring att göra finns inga svar. Den allmänna uppfattningen är att området var någon form av kultplats. En annan teori som lyfts fram är att vägen kan ha byggt för astronomiska observationer.

Klart är att Rösa rings märkliga fornlämningar och deras placering i landskapet i århundraden har lockat och fascinerat besökare. Oavsett vad källkritisk fakta säger och vad man vill tro, så är platsen värd ett besök. Personer som en gång har besökt Rösaring brukar återkomma dit. Det är en plats som på ett svårförklarligt sätt berör och som länge dröjer sig kvar i tankar och drömmar.

Makarna Sandén

Börje Sandén och hans hustru Gudrun gick våren 2020 ur tiden. De blev 90 och 92 år.
De var folkskollärare till yrket och 1984 skrev de boken Det hände i Upplandsbro. 1987 startade makarna Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut som idag rymmer mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning.
År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser.

Mer att läsa om Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut på: http://www.ukforsk.se